Läs, begrunda och ge kritik

Trots den sena timmen låg hon där. Klar. Vaken. Drogens verkningar hade inte varit de önskvärda ikväll heller. Kanske att hon hade råd nästa vecka. Då månadens slit äntligen skulle ge avkastning i form av likvida medel. Hora på heltid. Slav. Beroendets isande vind i venerna. Och ändå. Det enda hon kunde tänka på. Nästa gång. Nästa möjlighet. Låt mig få sova. Kanske för alltid. Jag vet inte ännu. Ge mig mer tid. Ja, tid kommer jag ju att ha. Tid att fundera. Tid att tänka. Medan sömnens lindrande skikt av bomull vägrar att infinna sig ens för en liten, liten sekund. Okej. Jag ger upp. Hon steg upp. Behövde inte klä sig. Hade inte räknat med att slumra till. Ut. Ut i kölden. Gå. Gå. Gå långt och länge. Försöka att lura kroppen. Göra den trött. Gå. Gå och låta tankarna fara. Låta bli att fånga dem om de är obehagliga. Visst, det lyckas sällan. Men kanske någon gång. Det räckte. Gå iväg från verkligheten.

Vart var det nu hon hade tänkt att bege sig? Hade hon inte haft en alldeles brilliant tanke. En skimrande och bärnstenslik, alldeles omåttligt grumlig och intetsägande. Men dock. En slutledningsförmåga. En plan. Något att hänga sig fast vid. Eva! Just ja. Eva. Systern med sömnproblemen. Ha! Som om hon inte själv hade nog med problem. Skulle hon leka Moder Theresa nu också. Bli nostalgisk och gråtmild bara för att hon råkade ha en lillasyster som hade det typ som hon. Lämnad i kylan. Instängda i mörkret. Ett facit på 72 sidor, men inga svar. Lura inte dig själv. Låt dig inte ryckas med i den allmänna psykosen bara för att det råkar vara julafton i morgon och förberedelser och presenter i antågande på grund av Jesu ankomst för en si så där 2000 år sedan jämnt. Presenter! Gåvor? Sällan. Inte det senaste decenniet i alla fall. Men följde sin tanke, det gjorde hon ändå. Blodet? Möjligen.

Tid att tänka. Frosten låg som en hinna över gräset där hon satt på parkbänken invid grusgången som ledde till den stora parken som för alltid, i hennes minne, skulle vara förknippad med ångest och extrem rädsla. Det var som om de dunkla enarna spöklikt belysta av ljusstrålarna från de glest förekommande gatlyktorna ropade hennes namn. Eva! Eva! Kom och besök oss. Kom och återupplev gamla goda minnen från förr. Eva! Det går inte att gömma sig från det förflutna. Du måste minnas. Du måste in i skiten igen. Du måste dö för att kunna återfödas. Hör våra röster. Hör hur vi skänker dig tröst. Lyssna till rösterna som berättar om det som du ännu inte vågat drömma om. Eva! Hade hon somnat? Var det verkligen sant? Vad som helst skulle ju ha kunnat hända henne. Det hade det. Den gången för nästan exakt tio år sedan. Och då hade hon ändå varit på sin vakt. Eva! Hör du mig! Du?

Men. Var det inte hon? Satt hon inte där! Märkligt. Underligt. Nästan lite skrämmande. Här hade hon en plan. Här hade hon för en gångs skull tänkt. Och nästan förkastat. Nästan låtit bli att agna. Närapå släppt fångsten tillbaka. Närapå låtit greppet glida henne ur händerna. Men nu. Nu var det väl ändå tvivelsutan så att hennes på samma gång diamanthårda men också fjäderdunsmjuka tanke faktiskt burit frukt och visat sig vara precis så nödvändig och rationell som hon sig tyckt när hon efter mer än tjugo minuters meditation fångat den, bevarat den, vårdat den och slutligen tagit den till sig, låtit den sjunka in. Men sedan. Nästan låtit den gå förlorad. Närapå låtit den dö. Dö en långsam och smärtsam död. Men nu. Där satt hon ju. Föremålet för det hjärnfoster hon lyckats föda fram. Två är starkare än en. Så hade hon tänkt. Vi är ju ändå systrar. Varför inte? Varför åtminstone inte försöka? Nu stod det klart. Eva!

Kikaren nästan klibbade fast i de svettiga, jättelika, nävarna. Trots kylan svettades mannen ymnigt. Inte så konstigt kanske. Inte så konstigt med tanke på att lemmen hans var svullen. Den stod i givakt. Redo att söndra och härska. Visa sin makt. Visa vad den gick för. Visa vem som bestämde. Fan också! För i helvete! Det är ju fan också. En till av den där sorten. Nej, nu går det ju inte. Måste vänta. Måste bida min tid. Helvete! Otur. Tur för henne. Tur för slynan.

Birgitta! Nej, det är inte sant! Inte när klockan är över tre på natten. Inte i den här delen av stan. Inte här. Inte alls. Inte möjligt. Men, det var hon. Eva! Du? Birgitta! Min syster. Den duktiga. Den ansvarsfulla. Den bästa av de två systrarna. Den utvalda. Hon som mästrade och bestämde. Inte mer. Inte nu. Inte alls. Hon som jagat stjärnorna men fallit. Fallit hårt. Fallit tungt. Fallit och inte rest sig. Inte än. Inte alls. Är det verkligen du, Birgitta? Hur länge har du stått här och ropat? Vad vill du? Varför är du här i denna sena timme? Och på denna avskyvärda plats? Du vet ju. Eller? Är det därför? Visste du? Har du spionerat på mig? Är du alldeles från vettet? Har du blivit galen? Går du inte hos din hjärnskrynklare längre? Ger inte yogan något resultat. Min duktiga och snälla syster. Vad har det blivit av dig? En snokare. En jävla Qvisling. En satans förrädare. En Tengil. Med murar runt omkring sitt falska leende.

Äntligen! En reaktion. Hon hade för en kort stund inbillat sig att hon var hädangången. Att hon somnat in för att vila för evigt. Att den sista vilan, ja i alla fall tills det att Jesus kom tillbaka och basunerade ut vilka som skulle hit eller dit, upp eller ner, hade infunnit sig en gång för alla. Och! Och? Ja! Rädsla! Oro! Det var vad hon hade känt inför den sekundlånga vissheten om att hennes syster, hennes enda syster, hennes lillasyster som hon var född att försvara och bevara i alla lägen, hade dött. Att hon satt där i det där helveteshålet till förnedrande park, på den där slitna parkbänken, i det dunkla, spöklika ljuset och var död. Död. Borta. Omöjlig att locka tillbaka. Omöjlig att nå. Omöjlig att be om förlåtelse inför. Omöjlig att bekänna sina synder inför. Omöjlig att visa sin iver att ställa allt som gått galet till rätta inför. Och nu? Och nu! Ja, nu hade hon chansen. Det skulle inte bli lätt. Men vad är lätt?